Frilansjournalist Daniel Persson

Utrustningen på den skottsäkra västen ser minst sagt otymplig ut där den sitter utplacerad så att han enkelt ska komma åt den.
   Det första intrycket, när man träffar Fredy Pedrotti, är därför att det måste vara osedvanligt farligt att vara polis i just Alice Springs.
   Men skenet bedrar, lugnar han. Under de snart åtta år som han arbetat som polis där, har han varken behövt använda elpistolen eller sitt tjänstevapen.    – Den enda gången jag utsatts för våld var när jag var ute ett inbrott och kontrollerade några killar. När jag såg att han var efterlyst och tog tag i hans arm, så fick jag en knytnäve i ansiktet.
   Utfallet, den gången, blev en svullen tinning och ett gripande.
   – Jag brukar använda munnen som mitt bästa vapen. Kan man bara prata ner folk, så behövs det inget annat. Behandlar man folk vänligt, så brukar man få igen det.

Han pratar med omisskännlig Helsingborgsdialekt, som om han aldrig lämnat Skåne. Men tiden då han kallade Helsingborg hemma och härjade med Erik Edman och Marcus Lantz i HIF:s ungdomslag är numera långt borta.
   Likaså när han spelade högerback i superettan med Ängelholms FF.
   LDet mest bestående minnet från de åren är annars hur hårt han gick in för fotbollen och hur allt annat fick stå tillbaka. Som tankarna på en framtida yrkeskarriär.
   Men vissa saker går inte planera: som att ryggsäcksäventyret i Australien 2003 skulle utvecklas till något betydligt större.
   – Hemma kände jag att jag hade kört fast. Sen kom jag hit, blev förälskad i landet och så träffade jag Heather. För mig kändes det som att jag hade fått en andra chans.

Fredy Pedrotti åkte hem, funderade ett tag och gjorde sedan slag i saken. Han återvände, bytte ringar och flyttade till mångmiljonstaden Melbourne där han tog jobb på ett lokalt företag som installerar fönsterfilm.
   Men jobbet, upptäckte han snart, var inte tillräckligt utmanande och en dag föddes tanken på att utbilda sig till polis. Villkoret var att han skulle flytta till Norra territoriet, en delstat i norra Australien känd för sin luftfuktighet och sina saltvattenkrokodiler.
   – Det var det enda som verkade intressant och frugan sa ja, ler Fredy Pedrotti och medger att han inledningsvis var orolig över att omställningen från storstad till ödemark skulle bli för stor.
   – Men nu trivs vi kanon. Möjligheterna känns oändliga, vädret är betydligt bättre än i Sverige och folk är hur öppna och trevliga som helst.

Sedan några år tillbaka kallar han Alice Springs sitt hem, ett samhälle som grundlades för att det behövdes ett stopp på den 300 mil långa sträckan mellan Darwin och Adelaide. Här – mitt i ingenstans – bor i dag 26 823 invånare och bland dem Fredy Pedrotti, hans familj och en 180 personer stark polisstyrka.
   180 anställda på drygt 26 000 invånare är ett numerär som de flesta svenska närpolischefer bara kan drömma om.
   – Ändå säger de att vi är för få, säger Pedrotti. Enligt chefernas beräkningar borde vi vara minst trettio till.
   En förklaring till det återfinns i brottsstatistiken. I förhållande till sin blygsamma folkmängd begås mängder av brott här. Fredy Pedrotti åker dagligen ut på ärenden som handlar om skadegörelser, inbrott och relationsvåld.
   Den höga polisnärvaron tycks dock ha fått effekt på uppklarningsprocenten. Enligt den senaste årssammanställningen klarade polisen i Norra territoriet förra året upp tolv av tretton mord, 83 procent av alla anmälda misshandelsfall och över en tredjedel av alla anmälda inbrott eller skadegörelser.

Jämfört med sina svenska kolleger är det häpnadsväckande höga resultat. Men det har också en naturlig förklaring. En kriminell som begår brott i Alice Springs har helt enkelt ingenstans att gömma sig. Det är flera timmars bilresa till närmaste grannstad och i ett så litet samhälle som Alice Springs känner är ingen anonym.
   En annan faktor är alkohol, personer som är påverkade när de begår brott är i regel mindre överlagda i sina handlingar. Och i Alice Springs är alkoholismen utbredd, inte minst bland ursprungsbefolkningen.
   Detta avspeglar sig inte minst i stadsmiljön där många driver runt i väntan på att spritbutikerna ska öppna på eftermiddagarna.

Personer med aboriginska släktband är, som en följd, också kraftigt överrepresenterade i misstankeregistret. 93 procent av alla som greps i Norra territoriet förra året var urinvånare, enligt offentlig statistik.
   – Många har det inte lätt, säger Fredy Pedrotti. Jag tror att mycket handlar om att de inte har gått i skolan, det är vanligt att de varken kan läsa eller skriva. Redan som barn hamnar de i en ond cirkel, de har föräldrar som inte fått jobb och lever i en miljö med alkohol och våld. Sedan snurrar allt på och de gör själva likadant när de växt upp.
   Fredy Pedrotti berättar om en kulturkrock. Om hur ursprungsbefolkningen i allmänhet har helt andra värderingar och seder än den övriga populationen.
    – Det har hänt att jag stött på aboriginer som kommit hit från västra Australien och som berättat att de är här för att fira påsk, men när man påpekar att påsken är över sedan över en månad, så svarar de att de bara väntar på någon som ska köra dom tillbaka. Ibland kan det dröja flera veckor innan de får lift, ibland ger de bara upp och blir kvar.

Han har noterat att myndigheterna försöker lösa situationen med ekonomiska tillskott. Men han ser också att pengarna ofta omsätts i någon av Alice Springs spritbutiker.
   – Jag vet inte hur man ska lyckas bryta cirkeln, men man måste åtminstone försöka börja med skolan – att ge barnen möjligheten att utbilda sig.
   – Sedan måste man nog förstå aboriginers koppling till familjen. Jag vet aboriginer som lyckats, som blivit firade sportstjärnor i australisk fotboll exempelvis, men som gett upp allt för att återvända till sina familjer. Det är så uttalat bland aboriginerna att alla ska hjälpas åt, så trots att vissa lyckas bryta sig fria och komma in i en annan värld, så återvänder dom ofta för att involvera sig i det gamla.

Eftersom det utbredda alkoholmissbruket är en så tydlig källa till problemen i Alice Springs har delstatspolitikerna försökt begränsa ursprungsbefolkningen möjligheter att köpa alkohol. I fem år kommenderades poliser, däribland Fredy Pedrotti, att stå vakt utanför någon av Alice Springs tio spritbutiker.
   Så fort misstanke uppstod om att någon skulle köpa alkohol och att denna skulle konsumeras på allmän plats eller i aboriginska bostadsområden så hade polisen rätt att beslagta den. Satsningen gav snabb effekt.
   Den ledde till att alkoholkonsumtionen störtdök. Men snart växte en svart alkoholmarknad fram, en marknad där den som ville ändå kunde komma över berusningsdrycker bortom myndigheternas kontroll.
   – Visst, berättar Fredy Pedrotti, de fick betala mycket mer för alkoholen och drack därför mindre. Men i och med att de ändå fick tag på spriten, så kändes det inte längre lönt att fortsätta med det.

Vi förflyttar oss till en av spritbutikerna – en drive-in-anläggning där kunder kan köra in med sina bilar och lasta in vad de vill ha.
   Inom loppet av en kvart passerar tre taxibilar, bilar med passagerare som – efter att ha fått syn på uniformerade Pedrotti – manar på förarna att köra vidare.
   Även om lagen ändrats är oron över att bli fråntagen sin alkohol fortsatt mycket stor.
   Flera av problemen i Alice Springs känns annars igen från svenska myndigheter utmaningar i våra utanförskapsområden: Det är hög arbetslöshet, utbrett missbruk, negligerat bostadsunderhåll och missnöjesyttringar i form av stenkastning och skadegörelse.
   – Ärligt talat känns det som att vi har svårt att göra skillnad. Vi kan inte lösa det här på egen hand utan behöver hjälp av skola och andra institutioner. Föräldrar behöver hjälp att lära sina barn disciplin. Det är en helhetsgrej som måste till för att det här ska kunna ändras. Visst kan vi gripa personer och se till att de döms till fängelse, men jag tvivlar att det kommer leda till att några liv kommer förändras till det bättre.

Att bo och arbeta mitt i ödemarken kan vara svettigt – temperaturen är ofta en bra bit över fyrtio grader – men Fredy Pedrotti klagar inte. Ibland, berättar han, får han sällskap av vilda djur på väg från jobb. Som häromnatten, när han cyklade förbi en flock vildhundar. Eller som när han, några dagar tidigare, hittade en nittio centimeter lång orm i sin trädgård.
   – Det finns en ormexpert som man kan ringa när det händer, så jag slog honom en signal och försökte beskriva ormen. Han sa att den förmodligen var giftig, men inte på så vis att man dör om man blir biten.
   – Visst, sa han, man kanske blir lite sjuk och hade den bitit hunden hade den kanske sovit en stund, men det är inte värre än så.
   Han skrattar åt insikten att han inte längre tycker att det är ett konstigt samtalsämne. Snarare en del av hans vardag.
   – Det ska mycket till för att en orm ska bita en, det krävs i princip att man råkar trampa på den. Sedan är ju risken att man dör också väldigt liten. Så länge man bara håller sig stilla och ligger ner efter att man blivit biten så är det lugnt. Men det är kanske lättare sagt än gjort om man får panik och det är fyrtio grader varmt.

Hur har det då gått med fotbollen? Ja, den är ännu inget avslutat kapitel. Fredy Pedrotti tränar regelbundet med ett av stadens fem lag. Men nivån i Norra territoriet är något helt annat jämfört med vad det handlade om när han spelade i HIF, Högaborg och Ängelholms FF.
   – Det säger väl det mesta om standarden att man fortfarande kan vara med trots att man är 44 år. Men det är kul att hålla på.
Som det ser ut nu kommer han och familjen stanna kvar i Alice Springs åtminstone tills barnen, sjuårige Blake och tioåriga Naomi, gått ut skolan.
   Sedan får han se, berättar han.
   – Vi trivs jättebra och finansiellt kan vi inte få bättre förutsättningar någon annanstans.
En polis i Norra territoriet tjänar i regel över 70 000 kronor i månaden. Lägg därtill att de får gratis boende för sig själva och sina familjer.

För Fredy Pedrotti känns det inte längre som något nerköp att bo i ödemarken. Han älskar möjligheterna som Alice Springs ger honom, inte minst tiden han spar på att slippa sitta i bilköer - tid han numera hellre lägger på familjen. Att barnen dessutom har möjligheter att ägna sig åt sina hobbys, som dans eller olika sporter är ren bonus.
   Det finns bara en sak som skaver, att Alice Springs är så isolerat att det kostar en halv förmögenhet att ta därifrån. Längre utflykter blir därför allt mer sällsynta för familjen Pedrotti, men allt sammantaget väger det ändå inte upp alternativet att en dag återvända till Sverige.
   – Nej, det finns inte en möjlighet, säger Fredy Pedrotti.
   – Visst saknar man familj och vänner och det är kul varje gång man är i Sverige, men nej, för mig är Australien hemma nu.

Den svenske sheriffen i Alice Springs